Gerda Antti

GERDA ANTTI   Med rötter i Norrbotten

RÅNE ÄLVDAL

66 Grader Nord

BROR-ERIC   konstnär med mycket fina bilder från Hälsingland

Gerda Antti Författaren Gerda Antti är ny krönikör i Dagens Arbete.


Gerda Antti är född 1929 i Övertorneå i Norrbotten där hon hade en fattig uppväxt i ett lantbrukarhem. 1950 flyttade hon till Stockholm där hon gifte sig med författaren Walter Ljungquist (1900-1974). Idag är hon bosatt i Östergötland.

Novellsamlingen Inte värre än vanligt, som brukar räknas som hennes genombrott hos en större läsekrets, utkom 1977 efter en längre tids tystnad. För Inte värre än vanligt blev hon belönad med SvD:s litteraturpris. Idag är Gerda Antti en av våra mest lästa och älskade författare.

Gerda Antti har också regelbundet skrivit kåserier i Östgöta Correspondenten. Dessutom har hon varit engagerad politiskt i Centerpartiet - hon har haft uppdrag som kommunalpolitiker, landstingspolitiker och nämndeman i länsrätten.


Utmärkelser
Svenska Dagbladets litteraturpris 1977
Palmaerpriset 1988
LRF:s litteraturpris 1994
Moa Martinsonstipendiet 2004


Utgivning:
Här och nu (1961), diktsamling
Kväll efter kväll (1965), novellsamling
Inte värre än vanligt (1977), novellsamling
Ett ögonblick i sänder (1980), roman
Jag reder mig nog (1983), roman
Det ljuva livet (1983), kåserier
Hjärndöd (1985), debattbok, tillsammans med Lars Leksell.
Det är mycket med det jordiska (1987), roman
Fjärrvärme (1991), roman
Varav hjärtat är fullt (1993), roman
Bara lite roligt (1994), roman
Dessa dagliga dagar (1996), kåserier
Romanerna om Astrid (1997), samlad volym: Ett ögonblick i sänder, Jag reder mig nog och Bara lite roligt.
Romanerna om Ulla (1997), samlad volym: Det är mycket med det jordiska och Fjärrvärme.
Livet skriver kapitel (2001), roman
Ungdjävlar (2005), novellsamling

Författaren Gerda Antti är ny krönikör i Dagens Arbete.

Präster på kuskbocken

Krönika april 2007

Katolska biskopen och ledaren för pingströrelsen vill inte att utländska kvinnor ska kunna få abort i Sverige. Tillåts det, "tvingas de till att aktivt uppmana kristna väljare att inte rösta på alliansen".

Vad ska man säga om att religionen vill sätta sig på kuskbocken igen och hota och styra våra liv? Är det någon som kan säga att det var särskilt lyckat när det höll på?

De här kristna företrädarna tycker kanske att inte bara Allahs röst ska höras i Sverige i dag, de vill också vara med på ett hörn. Och nu hotar de med att fälla regeringen om de inte får som de vill. De har som vanligt Gud med sig i ett heligt krig, och då är det inte så noga med språkbruket.

För i den artikel som "de funderat länge och väl på" framställer de Sverige som "ett abortparadis i praktiken bara för dem som har det mycket gott ställt och till varje pris vill genomgå en sen abort." Funderat länge och väl? Hur är det ställt med sanningskravet?

Ingen vettig människa gillar aborter. En abort är inte bara ett medicinskt ingrepp, det är att ta livet av ett liv. Men sen vet vi ju hur svaga vi är, män och kvinnor. Ibland försvagar vi varann så till den grad att det blir barn när vi inte vill. Och det som är högsta lycka kan kännas som värsta olycka.

Sharialagar som förtrycker kvinnor är en dröm för imamer, förbud att ge hjälp till kvinnor i nöd är en dröm för svenska pastorer. Men vi svenskar minns vart Knutbyförståndet ledde, så försök inte med oss!

Det är kvinnans stora glädje att kunna föda barn, där ligger vi flera pinnhål högre än mannen. Men sen? Mycket ofta är det hon som får betala. Som här, med riskabel operation. Och ibland är hon själva varan, betalningen.

Svensk lag godkänner äktenskap ingånget via ombud i annat land. Om avtalet har ingåtts i ett "civiliserat" land, eller i bush-en, det kvittar. I regel är äktenskapet en affärsuppgörelse mellan familjer, och kvinnan har inte ett pip att säga till om.

Kvinnan är en handelsvara, en kviga som ska säljas. Trafficking, det vet vi nu vad det är, och det förbjuder och hindrar vi så gott vi kan, men att importera en kviga i taget, det är lagligt.

En kvinna, bosatt i Sverige med sin familj, kommer till Migrationsverket för nu har hennes ombudsgifte man ansökt om inresetillstånd. Hon har sin pappa med sig. I enrum med handläggare börjar hon gråta och säger att hon inte alls vill gifta sig, inte alls! Men om hon säger det kommer hennes familj eller hans familj att mörda henne, vad ska hon göra? Sök skydd, säger handläggaren, polisen ger dig skyddat boende. De hittar mig i alla fall. Vad ska jag göra?

Tyvärr, säger Lagen. Lagen godkänner inte andra länders arvslagar eller månggifte, men att bli gift via ombud, det godtar vi.

Att det är kvinnan som kan få betala högs-ta priset, inte kom Lagen att tänka på det! Inte ens nu när svensk lag vet att hedersmord praktiseras. Det vill säga att kvinnor, inte män, mördas.


2007-04-02


© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.

I sängen kommer tankarna

Krönika juni 2007

Jag satt i ett flygplan över Tyskland och såg det jag såg. Det som Nils Holgersson också såg, rutor och ränder, som han inte genast visste vad det var. Så minns jag det ur boken som jag inte äger och som inte finns i bokhandeln.

Men jag visste vad jag såg. Odlade fält det ena intill det andra, de flesta skarpt rapsgula, hela vägen till horisonten, och mellan gärdena, sjöar och vattendrag. Efter många långa mil dök det upp små skogsdungar, som mustascher i all maten. Jordklotet bokstavligen som ett dukat bord, för människorna att leva av.

Visst, så är det, så är det tänkt och inrättat. Utan jordklot med matjord, jord som ger mat, inget liv för djur eller människa. Det ena ges, det andra tas emot. Ett klot utan människa, det skulle klara sig, men människa utan matklot, det ginge inte alls.

En resa, om så bara under några dagar, när man kommer hem igen känns det som om man varit utanför tiden den tid man har varit borta. Första dagen hemma ser man på det välbekanta med en besökandes nya ögon. Något av "den första gång jag såg dig"-blick. Inte för att man för den skull är hemmablind, men, eftertanken, denna märkliga tanke som så ofta är bättre än den första tanken, den kan slå till.

Inte behövs den för att jag ska se att tulpanerna har slagit ut och att syrenen har knoppar och att tomatplantorna har blivit tonåringar och är färdiga för växthuset. Att vattnet i sjön nästan är varmt och att gräset är så långt att det når stararna över huvudet.

Det är på kvällen i sängen när jag ur tidningshögen avläser världen/verkligheten, det är då som eftertankarna slår till. Rubrikernas röst är människans röst:
Havets problem är djupgående. Fiskegarn tömmer haven, vi plundrar haven på fisk. Sedan 1900 har flera arter reducerats med nästan 90 procent.
Från 2000 till 2005 förlorade Brasilien regnskog motsvarande hela Englands storlek.
Isarna försvinner. Hur ska isbjörnen överleva?
Miljögift påverkar fåglar redan i ägget.
Missbildningar av bantningsmedel - dubbelt så högt som normalt.

Ja, eftertankarna bankar på, inte bara om klotet, lika mycket om oss:
Massakrer vid oljefält, 80 döda efter anfall i gryningen.
Bränder i skolor för halv miljard. Ungdomarna vet att de inte kan straffas om de är under 15 år.
Stresspedagoger och beteendevetare förklarar för dig hur det är möjligt att få tiden att räcka till.
Ung kvinna våldtagen i trapphus - vi träffades på restaurang men sen minns jag inte.
Bad i aftonbön att få se en ängel - såg sedan en natt en ängel i profil från midjan och uppåt.
Döende vårdas för organens skull.
Föräldrar kräver att läkare omskär flickor.
78-årig djurägare får fortsätta ha djur trots att han lät grimmor växa in i huvudet på två kvigor.
Säpo anser inte att det finns någon grund för att just gruppen muslimer ska misstänkas vara terrorister.
Föräldrar kräver skolskjuts! Våra barn tvingas gå tre kilometer!


Jag har också läst att vi sover för lite nuförtiden. Ja, undra på det.


2007-06-05

© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.

Måste man älska allt?

Krönika september 2007

På räckena på bron över ån i Norrköping, där har stadsträdgårdsmästarna satt upp långa rader av blomlådor fyllda med blomster, och det gör promenaden över bron till en glädje. Allting som är vackert gör en glad, och här, att det är staden som bjuder stadens invånare på detta, faktiskt att den känns extra rolig och uppskattande, även för mig som är på besök. En gladare människa gör en snällare människa, och alldeles säkert har jag mitt leende kvar i ansiktet en lång bit oppåt gatan.

Men nu, varje dag får trädgårdsmästarna gå till bron med nya blommor efter dem som rivits upp under natten, snart har de inga ersättningsblommor kvar.

Det står i Östgöta-Corren om detta, och fyra studerande ungdomar och en pensionär har intervjuats om vad de tycker om det.

Tre av ungdomarna säger att det är "onödigt" att riva opp blommor, den fjärde säger att det är gulligt om man gör det för att ge bort blommorna, och pensionären tycker det är gräsligt att man vill förstöra.

Och jag begrep mig inte på ordet "onödigt" i sammanhanget? Om någon klappar till en annan för att denne sagt något dumt kan jag förstå om man säger att det var "onödigt" att bry sig om det. Men att det är "onödigt" att stjäla blommor?

Det får mig till att, som vanligt, fundera över ord. Inga småsaker. Det är orden som bygger livet, ordning och oordning, krig och fred.

Ett ord som det inte är vanligt att man hör, det är ordet hat. Ett så starkt ord att det nästan skrämmer. Om man hatar, vet man då vad man gör, är man inte nära att tappa besinningen? Men de senaste dagarna har det skrivits mycket om "hatbrott".

En muslimsk helbeslöjad kvinna i Sverige berättar att en man frågade henne: ursäkta, är du terrorist, alla muslimer är likadana? Och hon säger att hon inte polisanmälde honom, men att nästa gång ska hon göra det.

Jag börjar tycka att de har blivit väl frökenaktigt överkänsliga, muslimerna i Sverige. Många flyr hit, inte sällan av politiskt-religiösa skäl, flyr till ett som de vet, icke-muslimskt land. Men Sverige har, av hänsyn till muslimska öron, övervägt att och i en del fall gjort det, slopat psalmsång och skolavslutningar i kyrkan. Vad jag frågar mig är om jag, för denna dumhets skull, i stället måste älska deras religion, med allt vad den också innehåller av, som vi vet, könsstympning, barnäktenskap, fatwor, hedersmord, kvinnoförtryck, och, just terrorism som vi dagligen läser om. De senaste bombfynden i London. Ingen tror att det är Frälsningsarmén som är ute igen. Tyvärr så tror vi att det ofta är muslimer, islamister. Desamma som på nytt nu vill mörda Rushdie, för att han blivit adlad.

Hata och hatbrott? Finns det inget mellan hata och älska? Kan inte muslimerna tänka sig att svenskarna, de hatar inte oss, så många som får flytta hit, men kan vi verkligen begära att de ska älska allt det som vi älskar?

Eller blir jag en "gärningsman" för att jag inte älskar allt?

"Vid närmare påseende visar det sig att varje stark yttre maktutveckling, den må vara politisk eller religiös, slår en stor mängd människor med dumhet." Sagt av Dietrich Bonhoeffer.


2007-09-10

© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.

Godhet sitter inte i medaljer

Krönika november 2007

Vi som är så kallat vanliga människor, vi som är periferin, omgivningen, vad har den svenska och utländska världen bjudit oss på den senaste tiden genom tidningarna och tv, som ju är de som matar oss med kunskaper om världen vi lever i.

Till att börja med kanske en småsak, den att kungen delar ut medaljer som en hel karl, alltså mest till karlar. Karlar har inte klagat på urvalet, däremot kvinnor som känner sig missgynnade, som vanligt höll jag på att säga. Alltid samma orättvisa! Inte blir vi invalda i bolagsstyrelser, inte får vi några medaljer! Men kungen försvarar sig med mansdominansen som funnits och finns också i Sverige. Inte så många kvinns som har fått rätt och möjlighet att sticka opp huvet och därmed få bröstkorgen dekorerad, för sina hedervärda insatser i samhället, för trohet och nit, för berömliga gärningar.

Men jämfört med ett frackbröst och en uniformsrock som är som gjorda just för medaljer, inte finns det så värst mycket plats på en högtidsklänning som inte börjar förrän i jämnhöjd med armhålorna. Ha medaljer som hänger ner i tallriken kan inte vara kul. Det kan inte ens JämO tycka.

Samtidigt som jag läste om medaljbråket såg jag en bild på en verkligt rikt belönad och utmärkt och uppskattad man. Förutom en guldglänsande uniformsmössa hade han epåletter som var stora som smörpaket, och lika guldgula.
På bröstet hängde, på båda sidor för jämviktens skull, sammanlagt 20 medaljer, i sina färggranna band, dock inget blågult band såg jag. Denna lyckans guldgosse var juntaledaren, generalen i Burma. En blyg kille, visar sig inte ofta, tveksamt om han är läs- och skrivkunnig sägs det, håller till i palats som han har låtit bygga åt sig och där han har sin egen astrolog som han frågar till råds innan han sätter folk i fängelse eller skjuter ihjäl dem. Han är rätt så van vid att lösa konflikter på det viset, och hjälp och stöd har han av hela kompanier av likatänkande, väl medaljerade och uniformerade allvarliga karlar som inte tänker släppa en jävel över bron.

Och i Nordkorea har vi en annan kille, anspråkslös, helt utan medaljer, men med samma svaghet för militärer och uniformer som kompisen i Burma. Han bygger autostrador för de bilar som inte finns och har stöveltramp som älsklingsmusik för då hörs inte jämrandet från hans svältande befolkning.

Men nog kan jag ge mig på att han har lassvis med medaljer som han tittar på ihop med sina kompisar på lediga kvällar. Men lika lyckligt lottad som Rumäniens Ceausescu är han inte, han som fick en fin orden av svenske kungen.

Men nog är det en gåta hur dessa medaljerade, och många fler finns det av den sortens karlar, nog är det en gåta att de inför öppen ridå inför hela världen har lyckats kuva hela folk ner till svältgränsen utan att vi som har hjärtat på rätta stället har reagerat? Just i dagarna har vi reagerat när det gäller Burma, men, nu är allt över, lyder rubrikerna i tidningarna. Och allt återgår till det vanliga onormala.

Och jämfört med dessa slaktgossar, det är så jag nästan skäms, men bara nästan, för att jag drar upp Carnegiedirektörernas fiffleri. De som har fifflat sig till många, många miljoner. Undrar just om de har medaljer att ta på sig när de ska på fest? Medalj för redlighet kanske?

Kvinnor borde inte längta efter att få medalj. Man kanske får sälja själen först.

Fast själv har jag ju en, en liten, för bokskriveri. Bäst att erkänna det.

Men inte är det konstigt att vi, omgivningen, känner trötthet över tiden, och en hjälplöshet inför ohedern.

2007-11-06

© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.